Idag på Internationella Kvinnodagen 8 mars 2021 kan det vara på sin plats att påminna om det av FN utropade Kvinnoåret 1975. Myntverket i Eskilstuna behövde en konstnär som kunde forma en medalj för att hedra detta år och uppdraget gick till Marita Norin.
Hon gick till verket med sitt favoritmaterial – leran. Efter ett antal prov att samla konstverk och symboler ur många tusen år på en och samma plakett hade hon fått fram ett original – och detta gjorde Myntverket en medalj av.
Maritas engagemang i Kvinnans rätt och kvinnors situation kom det här året till uttryck i två medaljer – den vi ser här är den ena. På denna bulliga och överflödande medalj förde Marita in kvinnornas historia, sett genom konstnärens ögon. Symboler och bilder samlade till en enhet, till en historiebok.
Som ni förstår så behöver dessa tecken en förklaring och den finns på bilden nedan.
En kvinnodag och ett kvinnoår, en kvinnokamp och en kvinnokultur – vad ska då vara meningen med detta? Varför ska kvinnans kultur lyftas fram? Ja, Marita hade en direkt mening med detta och hon berättade om sin syn på medaljens andra sida.
På den här sidan av medaljen ser vi inte kvinnans självbild, kvinnans historiska självförtroende eller kvinnokampen som något fritt svävande. Nej, här tar kvinnan täten för att leda in livet och människorna på en naturlig väg. Kvinnokampen har en mening, även i relationen till mannen. Ja, kanske rent av i synnerhet i förhållandet till mannen.
Som ni ser har mannen i bilden tappat fotfästet och faktiskt börjat röra sig ut ur sammanhanget – men kvinnan, med barnet och livet, tar klivet ned på marken och rör sig åt den sida där livets symboler tecknats – vattnet, groddarna, regnet och solen. Kvinnokampen är för Marita en fråga om en kamp för livet självt. Och det behöver vi män förstå, begripa. Här börjar den hållbara utvecklingen.
Bilden gjordes 1975 och berättelsen i bilden är lika aktuell idag 2021.
Låt oss fira kvinnornas dag. Hälsar Urban Berglund.
